Den här helgen har varit riktigt lugn, ja ha i princip inte gjort någonting alls. Mest suttit vid datorn bara. Men man måste väl ha såna helger ibland också. Elller jag har ju ganska ofta såna helger iofs känns det som. Men men ja lider inte av det iaf.

Sen ska ja träffa Sandra A och vi ska hitta på nåt. Kanske att det blir minigolf annars kanske vi ser nån film. Det är ju ganska mulet men det regnar ju inte iaf.

Jag har insett en sak den här helgen, eller det har väl kommit lite krypande. Det jag har kommit fram till iaf är att jag mår bra igen, jag känner mig inte förtvivlad och ledsen längre. Jag känner att jag kan gå vidare. Jag börjar inte gråta för minsta lilla minne längre utan kan se tillbaka på tiden vi hade tillsammans med glädje. Jag kan prata med Johannes om vissa saker utan att bli ledsen och börja gråta. Det känns lite underligt men skönt. Vi är väldigt bra kompisar och pratar om allt. Eller iaf nästan allt. Vi har nog ett väldigt konstigt förhållande egentligen. Det är nog lite märkligt att gilla en person så mycket som har sårat en så mycket. Jag saknar inte längre honom på samma sätt men jag saknar det vi hade. Men det är klart ja saknar honom men då är det mer på ett vänskapligt plan för vi har väldigt roligt tillsammans.

Det är konstigt det där med sorg. En dag upptäcker man att det inte gör ont längre och man märkte aldrig hur det gick till. Jag har även märkt att det inte så lätt att hantera sorg, varken för den dom har det eller de som finns runt om. Det är lätt att säga att man ska hjälpa till och finns där men många vet inte hur de ska agera och hjälpa till så då är det ibland enklare att bara låtsas som ingenting i stället och i stället komma tillbaka när det blivit bättre. Men jag tänker inte klandra någon för jag vet att jag själv inte heller är så bra på att hantera andras sorg. Det är svårt att veta hur man ska vara mot en person som mår dåligt. Förhoppningsvis har jag väl lärt mig något nu så jag bättre kan hantera andras sorg. Men jag kan bara hoppas för det är väldigt svårt. Det komiska är ju att den som har tröstat mig mest och varit mest som stöd är Johannes. Men det kan ju bero på att vi bodde tillsammans och det var han som såg när jag var ledsen.