I fredags åkte jag som sagt hit till Arvika så jag tänkte göra en summering av min resa =)

Ja gick upp vid sju efter en natt med ganska lite sömn. Johannes fick skjutsa mig stackarn. han kom hem från jobbet två på natten så han fick inte sova så länge å galningen hade inte gått å lagt sig sen igen när han kom hem heller :p

När jag stod å lämna in väskan så satte hon på en orange lapp som det stod "övervikt, 22 kg" på. Det var första gången jag har fått övervikt på väskan. Men hon sa inget till mig så ja behövde inte betala eller nåt så det var ju väldigt bra =)

När jag kom till Stockholm så åt ja på Pizza hut som vanligt å en sak som va lite komisk var att samma tre killar satt där å åt som ja satt bredvid på flyget och som åkte flygbussen samtidigt som mig =).

När ja stod där å åt (för det fanns inga sittplatser) så kom det en man fram till mig å ja trodde att han kanske ville fråga om klockan eller nåt. Men han fråga om han kunde få lite småpengar. Han såg inte alls sunkig och hemlös ut så ja blev lite förvånad. Å eftersom ja behövde bli av med lite pengar för att min plånbok var så full så fick han en näve pengar. Så det var min goda gärning för dagen =)

Sen så gick jag till min plattform och väntade på tåget. Å efter en liten stund kommer Sibel från Idol å ställde sig framför mig. Å efter en stund så ser ja Amanda Jensen gå på tåget på andra sidan av plattformen. det var lite komiskt tycker jag. Två idoler på en gång. Jag som aldrig brukar se kändisar när ja ä ute å åker annars =)

Vårat tåg var en halvtimme försenat på grund av ett lokfel. Det var inte speciellt kul att stå ute i kylan och vänta kan ja ju säga :p

När ja väl satt i tåget så fick ja hjälpa två tyskar att skriva ett sms om att tåget var försenat på svenska. Å det gick bra eftersom den ene prata svenska =).

Sibel åkte samma vagn som mig ända till Karlstad å där gick hon åxå av. Hon skulle nog uppträda där eller nåt.

När vi väl var i Karlstad så var tåget en timme försenat så ja missa tåget till Arvika å fick ta ett senare tåg hem.

När ja väl var på väg till Arvika från Karlstad så satt det en mamma med fyra pojkar i min vagn, hon var med tåget från Stockholm åxå. Å ja tyckte så synd om henne. Det syntes verkligen att hon var nära att börja gråta. Pojkarna var nog övertrötta å retades med varann å höll på å hon sa till dem flera gånger men de lyssna inte. Å man såg verkligen hur hon kämpade med att hålla tårarna tillbaka. Ja kände en sån lust å bara gå fram och hjälpa henne. Men ja gjorde inte det, ja vet inte hur ja skulle kunna hjälpa henne för den delen heller.